Jag jobbade ett tag i den stad jag bor i. Det har fördelar och nackdelar.
Givetvis känner man sina arbetskamrater, men känner de mig....?
Jag blev vid ett tillfälle invinkad i en LA-kontroll (luft-andningskontroll). Varför dessa kontroller heter så är obegripligt eftersom vi kollar nykterhet och inte folks andning:)
Tjejkollegan som skulle kontrollera mig hejjade och vinkade glatt och bad mig blåsa. Varpå jag sa att det inte vore så bra....
Hon blev genast mycket osäker. Sa att jag måste blåsa. Jag kontrade med allvarlig blick och sa att jag inte kan blåsa. Det skulle kosta mig jobbet,....Samtidigt stirrade jag stint på henne.
Hon blev lätt svettig och flackade med blicken. Hennes samvete förde en kamp i henne. Hon bad mig blåsa igen. Sa att jag måste och att jag borde vara medveten om det.
Jag kontrade igen med att resultatet inte vore så lyckat och frågade henne om hon vill ha det i klartext. I klartext? Hon svamlade något. Höll tappert sin mätapparat med det vita plaströret och sökte stöd med blicken från sina kollegor. En mardröm.
Jag sa i klartext att jag var full och att jag därför inte kunde blåsa. Och om det gick bra att fortsätta färden? Påpekade att vi ju trots allt var kamrater och kollegor och att hon kanske kunde ha nytta av en gentjänst någon gång.
Då fick hon panik. Började ropa efter befälet som kom springande. Samtidigt bad jag henne om att få blåsa. Snacka om att hon var förvirrad, hahaha...:)
Hon räckte fram apparaten till mig och jag blåste. Samtidigt kom befälet fram. Hejjade glatt och frågade vad hon ville.
Apparaten pep till att jag var godkänd. Ingen alkohol här inte. Sa:
-Alkohol och bilkörning hör inte ihop! Och log mitt charmigaste leende :)
Hon stammade bara. Gapade. Trodde att jag skulle vara full. Tji fick hon. Sen fick jag en "jag-ska-döda-dig-blick" av henne. Och log ännu bredare.
Man ska ha kul på jobbet:)
tisdag 15 december 2009
måndag 14 december 2009
En saga
På 80-talet var det poppis med bankboxsprängningar. Det gick som en löpeld i vissa distrikt. Jag var själv inte med men har hört storyn till fördärv och känner dessutom huvudrollsinnehavaren.
I detta distrikt bestämde man sig för att punktbevaka samtliga bankboxar man hade. Man tog in extrapersonal på spaningsroteln och hyrde in civila bilar för att kunna spana.
Extrapersonalen kom mestadels från ordningsavdelningen. En konstapel i varje hyrd bil vid varje bankbox.
En jätteoperation.
Dessutom en väl tilltagen insatsstyrka i beredskap. Det fattades inte pengar i verksamheten på 80-talet:)
Min kollega satt i en bil och spanade. En kollega av den trötta typen. Sprängningarna ägde alltid rum nattetid.
Summeringen på morgonen. Den bankbox min kollega spanat på var sprängd. Och tömd.
Givetvis uppstod frågan hur kollegan kunde missat detta? Hans enda uppgift var ju att spana på denna enda bankbox?
För de flesta av oss är svaret självklart. Han somnade. Och vaknade inte ens av smällen. De sprängde ju boxarna!
Än idag hävdar dock denna kollega, numera en innepolis tack och lov, att han hade tappat sin radio på golvet i bilen och letade efter den och under tiden han gjorde detta så sprängde och tömde gärningsmännen den box han var satt till att bevaka. Därför hade han missat det. På allvar. Inget ljug!
Så var det den om Rödluvan och vargen me...den e också "sann"
Eller hur?
I detta distrikt bestämde man sig för att punktbevaka samtliga bankboxar man hade. Man tog in extrapersonal på spaningsroteln och hyrde in civila bilar för att kunna spana.
Extrapersonalen kom mestadels från ordningsavdelningen. En konstapel i varje hyrd bil vid varje bankbox.
En jätteoperation.
Dessutom en väl tilltagen insatsstyrka i beredskap. Det fattades inte pengar i verksamheten på 80-talet:)
Min kollega satt i en bil och spanade. En kollega av den trötta typen. Sprängningarna ägde alltid rum nattetid.
Summeringen på morgonen. Den bankbox min kollega spanat på var sprängd. Och tömd.
Givetvis uppstod frågan hur kollegan kunde missat detta? Hans enda uppgift var ju att spana på denna enda bankbox?
För de flesta av oss är svaret självklart. Han somnade. Och vaknade inte ens av smällen. De sprängde ju boxarna!
Än idag hävdar dock denna kollega, numera en innepolis tack och lov, att han hade tappat sin radio på golvet i bilen och letade efter den och under tiden han gjorde detta så sprängde och tömde gärningsmännen den box han var satt till att bevaka. Därför hade han missat det. På allvar. Inget ljug!
Så var det den om Rödluvan och vargen me...den e också "sann"
Eller hur?
söndag 13 december 2009
100 000 i ett demonstrationståg
Hur är det att jobba som polis under sådana betingelser? Varför gör polisen som de gör?
Nu kan man inte jämföra Köpenhamnsdemonstrationen och polisens åtgärder med svenska förhållanden.
Vi har olika lagar och befogenheter. Därtill har danska polischefer alltid hållt sina poliser om ryggen. Stått upp och tagit sitt ansvar när det hänt nåt.
Så gör inte svenska polischefer. De agerar direkt på mediala uppgifter och låter den enskilde polismannen bära allt ansvar själv.
Och det är en jäkla skillnad. Detta faktum gör svenska poliser betydligt mindre handlingskraftiga och betydligt mer försiktiga. Dessutom är vi få poliser i Sverige ur ett internationellt perspektiv.
Nu har jag hittills inte varit med om så stora demonstrationer och jag vill faktiskt inte lägga ut den taktik som svensk polis använder på internet.
Men att jobba som uniformerad polis i samband med stora folkmassor är krävande. Fyskiskt och psykiskt.
Man är för det första fullproppad med skydd. Som värsta hockeymålvakten. Man väger mycket och får springa mycket och det kräver ork. Man ser sämre och man hör inget eftersom ljudnivån är alarmerande hög.
Man hör inte varandra och man hör inte order som delas ut av befälen.
Man har väsentligt sämre rörelseförmåga och det straffar sig när man blir påkastad. Man hinner inte undan.
Och det är en mardröm om man skulle behöva gå på toaletten. Framförallt för tjejerna. Alla skydd måste av.
Man verkar under hög psykisk anspänning och det är inte ovanligt att kollegor råkar i stridstrauman. Blir knäckta. Förstörda. För när det är som värst så är det krig. Bokstavligt talat.
Man kan bli påkastad med brandbomber "molotov cocktails", slangbomber, gatstenar, vanliga stenar, flaskor, järnrör, fotanglar som sprids ut etc etc.
Det smäller och dånar och man får smällar och huvudet dånar och frustrationen gror. Hela tiden.
För uppgiften måste lösas och uppgiften kan verka banal. Skydda demokratin. Åsikter, möten, trosuppfattning, samhällsstruktur etc etc ska verka och samverka bland oss. Det måste skyddas.
Och det är detta som är målet för vissa grupper. Att sätta demokratin ur spel. Att inte låta vissa grupper uttrycka sin mening. Att motsätta sig beslut som är demokratiskt tagna. De kallar det "civil olydnad".
Men demokratin får aldrig sättas ur spel. Det har vi lärt oss från de forna Warsawapakts staterna i öst och från Hitlertyskland. Alla och allt måste få plats. För att kunna värderas fritt och utan hinder.
Demokratin är så oerhört viktig och fundamental för vårt samhälle. Om vi vill leva som fria människor. Det är ytterst min plikt som polisman att värna demokratin.
För jag vill vara fri.
Vill du?
Nu kan man inte jämföra Köpenhamnsdemonstrationen och polisens åtgärder med svenska förhållanden.
Vi har olika lagar och befogenheter. Därtill har danska polischefer alltid hållt sina poliser om ryggen. Stått upp och tagit sitt ansvar när det hänt nåt.
Så gör inte svenska polischefer. De agerar direkt på mediala uppgifter och låter den enskilde polismannen bära allt ansvar själv.
Och det är en jäkla skillnad. Detta faktum gör svenska poliser betydligt mindre handlingskraftiga och betydligt mer försiktiga. Dessutom är vi få poliser i Sverige ur ett internationellt perspektiv.
Nu har jag hittills inte varit med om så stora demonstrationer och jag vill faktiskt inte lägga ut den taktik som svensk polis använder på internet.
Men att jobba som uniformerad polis i samband med stora folkmassor är krävande. Fyskiskt och psykiskt.
Man är för det första fullproppad med skydd. Som värsta hockeymålvakten. Man väger mycket och får springa mycket och det kräver ork. Man ser sämre och man hör inget eftersom ljudnivån är alarmerande hög.
Man hör inte varandra och man hör inte order som delas ut av befälen.
Man har väsentligt sämre rörelseförmåga och det straffar sig när man blir påkastad. Man hinner inte undan.
Och det är en mardröm om man skulle behöva gå på toaletten. Framförallt för tjejerna. Alla skydd måste av.
Man verkar under hög psykisk anspänning och det är inte ovanligt att kollegor råkar i stridstrauman. Blir knäckta. Förstörda. För när det är som värst så är det krig. Bokstavligt talat.
Man kan bli påkastad med brandbomber "molotov cocktails", slangbomber, gatstenar, vanliga stenar, flaskor, järnrör, fotanglar som sprids ut etc etc.
Det smäller och dånar och man får smällar och huvudet dånar och frustrationen gror. Hela tiden.
För uppgiften måste lösas och uppgiften kan verka banal. Skydda demokratin. Åsikter, möten, trosuppfattning, samhällsstruktur etc etc ska verka och samverka bland oss. Det måste skyddas.
Och det är detta som är målet för vissa grupper. Att sätta demokratin ur spel. Att inte låta vissa grupper uttrycka sin mening. Att motsätta sig beslut som är demokratiskt tagna. De kallar det "civil olydnad".
Men demokratin får aldrig sättas ur spel. Det har vi lärt oss från de forna Warsawapakts staterna i öst och från Hitlertyskland. Alla och allt måste få plats. För att kunna värderas fritt och utan hinder.
Demokratin är så oerhört viktig och fundamental för vårt samhälle. Om vi vill leva som fria människor. Det är ytterst min plikt som polisman att värna demokratin.
För jag vill vara fri.
Vill du?
lördag 12 december 2009
Lussevaka
Ikväll är det fjortisarnas kväll. Det är en rolig kväll för dem, men samtidigt en farlig kväll.
Det sups kopiöst och ungarna har med sig vapen ut. "För att skydda sig själva" om det kommer nån som muckar.
Det är extra trist att i ljusets och glädjens månad nås av beskedet att ens älskade barn ligger på sjukhus knivskuren. Eller knivskuren till döds. Eller alkoholförgiftad. Eller med avsparkad käke. Eller med.....något annat.
Eller att nås av beskedet att ens son sitter gripen för mord. Eller dråp. Eller grovmisshandel och vållande till annans död. För det är alltid någons son. Inte dotter.
Det finns tragik i luften ikväll och inatt. Det finns det förvisso alla helgkvällar men just denna kväll på året är offer och gärningsman unga människor.
Hoppas du inte köpt ut eller fixat fram alkoholen bara....
Det är på grund av den....
Det sups kopiöst och ungarna har med sig vapen ut. "För att skydda sig själva" om det kommer nån som muckar.
Det är extra trist att i ljusets och glädjens månad nås av beskedet att ens älskade barn ligger på sjukhus knivskuren. Eller knivskuren till döds. Eller alkoholförgiftad. Eller med avsparkad käke. Eller med.....något annat.
Eller att nås av beskedet att ens son sitter gripen för mord. Eller dråp. Eller grovmisshandel och vållande till annans död. För det är alltid någons son. Inte dotter.
Det finns tragik i luften ikväll och inatt. Det finns det förvisso alla helgkvällar men just denna kväll på året är offer och gärningsman unga människor.
Hoppas du inte köpt ut eller fixat fram alkoholen bara....
Det är på grund av den....
fredag 11 december 2009
Var det bättre förr?
Det var bättre förr! Man brukar säga så när man kräker på något. Missnöjd. Frustrerad.
Men var det bättre förr?
Inte allt. Inte inom polisen.
När jag var aspirant så var en hel del av mina kollegor inte bättre. Förr alltså.
Jag som äntligen landat på ordningsadelningen. Visserligen som aspirant, men ändå. Nu skulle det buset in. Köra med blåljus. Så fort jag kände för, inte vad skyltarna eller polisen sa. Nu var jag där själv.
Ett av de första nattpassen. Åkte med en skitdryg och skrävlig typ. Han körde bara omkring och skröt om sig själv.
Skit i det. Skit i honom tänkte jag, även om jag inte fick röra ratten.
Vi gick på 22.00. Döm om min förvåning när han 01.30 säger:
-Jaha, nu har vi nattat tjuvarna. Nu kör vi in och lägger oss!
Lägger oss!? Vadå lägger oss!? Ska vi sova på jobbet? Tusen frågor hopade sig i min hjärna. Jag hade lärt mig att man inte skulle käfta med äldre kollegor men jag dristade mig ändå till att fråga:
-Men vad säger befälen? Tänk om de anmäler oss?
Min svindryga kollega svarade inte. Han bara log. Vi kom in på stationen. Nästa överraskning. I fikarummet. På samtliga soffor. På medhavda madrasser. Alla låg och sov. Alla!
T.o.m. han som skötte radion. Han låg visserligen på en madrass i radiorummet. Vakthavande befälet låg i en säng i befälsrummet. Resten av arbetslaget i fikarummet.
Snacka om att jag blev tagen på sängen. Jag som ville jaga tjuvar. Bestämde mig där och då att aldrig sova på jobbet. Jobba för lönen. Har ju inte betalt för att sova.
Nåväl, nån micropaus tidigt om morgnarna har jag ju tagit. För att inte köra av vägen när tröttheten lamslagit en och ögonlocken känts som rullgardiner av bly. Men inte annars. Inte så!
Jag spatserade runt resten av natten i vårt polishus. En egen guidad tur liksom. Medan andra snarkade.
Men så där var det förr. De flesta låg och sov på nätterna. När tjuvarna var ute och stal.
Så de var inte bättre förr.
Kollegorna! Inte på att jobba och göra sig förtjänta av sin lön.
Det paradoxala med den svindryga kollegan var att han inte gjorde ett skit på jobbet. En mästare på att klara sig från arbete. Ändå gick han s.k. in i väggen för ca 10 år sen. Hur är det möjligt!?
Antagligen fick han två ärenden under ett tiotimmars pass. Medan vi andra hade uppåt tio. Körde ihop sig för honom. Eller nå´t sånt.
Slet ut sig, stackarn....
Men var det bättre förr?
Inte allt. Inte inom polisen.
När jag var aspirant så var en hel del av mina kollegor inte bättre. Förr alltså.
Jag som äntligen landat på ordningsadelningen. Visserligen som aspirant, men ändå. Nu skulle det buset in. Köra med blåljus. Så fort jag kände för, inte vad skyltarna eller polisen sa. Nu var jag där själv.
Ett av de första nattpassen. Åkte med en skitdryg och skrävlig typ. Han körde bara omkring och skröt om sig själv.
Skit i det. Skit i honom tänkte jag, även om jag inte fick röra ratten.
Vi gick på 22.00. Döm om min förvåning när han 01.30 säger:
-Jaha, nu har vi nattat tjuvarna. Nu kör vi in och lägger oss!
Lägger oss!? Vadå lägger oss!? Ska vi sova på jobbet? Tusen frågor hopade sig i min hjärna. Jag hade lärt mig att man inte skulle käfta med äldre kollegor men jag dristade mig ändå till att fråga:
-Men vad säger befälen? Tänk om de anmäler oss?
Min svindryga kollega svarade inte. Han bara log. Vi kom in på stationen. Nästa överraskning. I fikarummet. På samtliga soffor. På medhavda madrasser. Alla låg och sov. Alla!
T.o.m. han som skötte radion. Han låg visserligen på en madrass i radiorummet. Vakthavande befälet låg i en säng i befälsrummet. Resten av arbetslaget i fikarummet.
Snacka om att jag blev tagen på sängen. Jag som ville jaga tjuvar. Bestämde mig där och då att aldrig sova på jobbet. Jobba för lönen. Har ju inte betalt för att sova.
Nåväl, nån micropaus tidigt om morgnarna har jag ju tagit. För att inte köra av vägen när tröttheten lamslagit en och ögonlocken känts som rullgardiner av bly. Men inte annars. Inte så!
Jag spatserade runt resten av natten i vårt polishus. En egen guidad tur liksom. Medan andra snarkade.
Men så där var det förr. De flesta låg och sov på nätterna. När tjuvarna var ute och stal.
Så de var inte bättre förr.
Kollegorna! Inte på att jobba och göra sig förtjänta av sin lön.
Det paradoxala med den svindryga kollegan var att han inte gjorde ett skit på jobbet. En mästare på att klara sig från arbete. Ändå gick han s.k. in i väggen för ca 10 år sen. Hur är det möjligt!?
Antagligen fick han två ärenden under ett tiotimmars pass. Medan vi andra hade uppåt tio. Körde ihop sig för honom. Eller nå´t sånt.
Slet ut sig, stackarn....
torsdag 10 december 2009
Årets bästa blogg
Nä, det är inte min blogg korad till. Lär nog inte bli det heller enär jag förmodligen skriver om fel saker för den utmärkelsen:)
Och jag heter inte Blondin-Bettan eller Brunett-Lotta. Och inte handlar det om mode, eller trender eller inredning...eller om att vara pappa. Nä, ingen pappa-blogg heller.
Fast jag är ju åtminstone en pappa. Och känner mig som en pappa till många trasiga själar ibland:)
Och inte handlar det om det senaste skvallret på stan. Som att prinsessan Madeleine sågs handla ett par "moggis" i vimlet. Hon är sååååå up-to-date.....eller nåt liknande.
Tänk er själv. Vad skulle läsvärdet av senaste polisskvallret på stan vara? "Knarkaren Tommy Tvåfinger sågs handla en kabbe heroin i vimlet. Han kommer att bli såååååå hög...." eller nåt liknande.
Och inte tilltalar jag fjortisarna, modeknarkarna eller inredningssuktande mödrar heller. Finns ju inte så spännande inredning i statliga byggnader. Inte i polisarrester heller. Där finns ingen inredning alls. Det är inredningsfritt:)
Nä! Och jag är inte bitter...inte bitter alls...
För att jag faktiskt har Världens Bästa Läsare! Just Du är en av dem. Det är Ni som gör min blogg!
TACK :)
Och jag heter inte Blondin-Bettan eller Brunett-Lotta. Och inte handlar det om mode, eller trender eller inredning...eller om att vara pappa. Nä, ingen pappa-blogg heller.
Fast jag är ju åtminstone en pappa. Och känner mig som en pappa till många trasiga själar ibland:)
Och inte handlar det om det senaste skvallret på stan. Som att prinsessan Madeleine sågs handla ett par "moggis" i vimlet. Hon är sååååå up-to-date.....eller nåt liknande.
Tänk er själv. Vad skulle läsvärdet av senaste polisskvallret på stan vara? "Knarkaren Tommy Tvåfinger sågs handla en kabbe heroin i vimlet. Han kommer att bli såååååå hög...." eller nåt liknande.
Och inte tilltalar jag fjortisarna, modeknarkarna eller inredningssuktande mödrar heller. Finns ju inte så spännande inredning i statliga byggnader. Inte i polisarrester heller. Där finns ingen inredning alls. Det är inredningsfritt:)
Nä! Och jag är inte bitter...inte bitter alls...
För att jag faktiskt har Världens Bästa Läsare! Just Du är en av dem. Det är Ni som gör min blogg!
TACK :)
onsdag 9 december 2009
barn i bil
Ibland rör det till sig. Saker och ting. Och omständigheter. Blir lite oväntat. Lite tokigt:)
Så var det när vi blev skickade på en alldeles vanlig trafikolycka. Utan personskador. Två bilar i en korsning.
Kollission. Vriden plåt. Glassplitter och plastdetaljer på marken. Kylarvätska och spolarvätska som blandat sig på asfalten.
En så pass hygglig smäll så att bilarna blev skrot. Ingen fysiskt skadad. Som dubbelpatrull tar man hand om vars en part.
Min part var den som var vållande. Hade kört mot Stop. Pappa, mamma och en son på några få år. En nybörjare i livet. De pratade bruten svenska. Invandrarbakgrund. Mannen som kört pratade.
Gav sin version. Jag med pennan i högsta hugg. Antecknade. En polismans viktigaste vapen, den där pennan. Bad honom kronologiskt berätta hur det gått till. Han var allt lite uppjagad. Gestikulerade yvigt när han berättade.
-"Kåma körande från syd. Mot kårsning. Där bärnet kråkade, sen BOM!!"
Jag blev lite fundersam. Skyllde han allvarligt talat på barnet? Ungen var alltså ca 2 år gammal. Nog för att man hört en hel del rövarhistorier men detta? Jag bad honom berätta igen. Frågade specifikt. Han stod fast.
-"Bärnet kråkade, sen BOM!! Bärnet kråkade, allså!"
Sa till honom att han ändå måste inse att hans historia omöjligt kan stämma. Skulle ett litet barn köra bilen och vara vållande till olyckan? Skjutsa runt sina föräldrar?
Ta den om rödluvan och vargen också, liksom...
-"Men sant alltså, kompis! Bärnet kråkade, UÄK UÄK" och så visade han pedagogiskt illustrerat med sina händer och sin mun samtidigt med berättelsen genom att svepa sin hand i en stor rörelse från munnen framåt och neråt samt göra klök-ljud!
-Menar du att barnet kräktes? frågade jag.
-"Precis kompis, kråkade UÄK UÄK!"
Det var ju en annan femma. Det visade sig att han kört och strax innan korsningen hade ungen kräkts i bilen varför mannen/pappan hade tappat uppmärksamheten över trafiken och kört mot Stop. Och krockat.
Jag gav honom rapporteftergift. Tyckte han var värd det. En utmärkt bortförklaring. Inga böter och inget indraget körkort.
Barnet krockade? Jo, jag tackar jag:)
Så var det när vi blev skickade på en alldeles vanlig trafikolycka. Utan personskador. Två bilar i en korsning.
Kollission. Vriden plåt. Glassplitter och plastdetaljer på marken. Kylarvätska och spolarvätska som blandat sig på asfalten.
En så pass hygglig smäll så att bilarna blev skrot. Ingen fysiskt skadad. Som dubbelpatrull tar man hand om vars en part.
Min part var den som var vållande. Hade kört mot Stop. Pappa, mamma och en son på några få år. En nybörjare i livet. De pratade bruten svenska. Invandrarbakgrund. Mannen som kört pratade.
Gav sin version. Jag med pennan i högsta hugg. Antecknade. En polismans viktigaste vapen, den där pennan. Bad honom kronologiskt berätta hur det gått till. Han var allt lite uppjagad. Gestikulerade yvigt när han berättade.
-"Kåma körande från syd. Mot kårsning. Där bärnet kråkade, sen BOM!!"
Jag blev lite fundersam. Skyllde han allvarligt talat på barnet? Ungen var alltså ca 2 år gammal. Nog för att man hört en hel del rövarhistorier men detta? Jag bad honom berätta igen. Frågade specifikt. Han stod fast.
-"Bärnet kråkade, sen BOM!! Bärnet kråkade, allså!"
Sa till honom att han ändå måste inse att hans historia omöjligt kan stämma. Skulle ett litet barn köra bilen och vara vållande till olyckan? Skjutsa runt sina föräldrar?
Ta den om rödluvan och vargen också, liksom...
-"Men sant alltså, kompis! Bärnet kråkade, UÄK UÄK" och så visade han pedagogiskt illustrerat med sina händer och sin mun samtidigt med berättelsen genom att svepa sin hand i en stor rörelse från munnen framåt och neråt samt göra klök-ljud!
-Menar du att barnet kräktes? frågade jag.
-"Precis kompis, kråkade UÄK UÄK!"
Det var ju en annan femma. Det visade sig att han kört och strax innan korsningen hade ungen kräkts i bilen varför mannen/pappan hade tappat uppmärksamheten över trafiken och kört mot Stop. Och krockat.
Jag gav honom rapporteftergift. Tyckte han var värd det. En utmärkt bortförklaring. Inga böter och inget indraget körkort.
Barnet krockade? Jo, jag tackar jag:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
